Facebook I media Kontakta oss

Public Service – behöver ett bättre skydd

Inspelningen av mötet som ägde rum 17 maj och som diskuterar Public Service roll i en politiskt orolig tid – där olika media, inte minst public service-företag, i vissa europeiska länder marginaliseras och ställs under politisk kontroll.

Medverkande är; Stellan Gärde (ordförande ICJ-S), Jan Rosén (professor i civilrätt vid Stockholms universitet), Olle Wästberg (diplomat och publicist), Mats Olin (Chefen för Näringslivets medieinstitut) mfl.

Klicka på länken nedan för att komma till inspelningen. Problem med att starta inspelningen? Testa byt webbläsare!

https://fb.watch/dbhQ5kFo-P/

Juristkommissionen anser att följande ändringar behöver görs:

  1. Public service ges ett mer preciserat och förstärkt grundlagsskydd

både avseende på existens och finansiellt godtagbara förhållanden.

2. Ledamöterna i förvaltningsstiftelsens styrelse utses efter nominering

av ett i grundlag reglerat förslagsorgan, vilket ska konstitueras –

vad avser sammansättning och uppgift – enligt regler som likaledes

anges i grundlag på samma sätt som förslagits beträffande ett förslagsorgan

för domarnämnden. Förslagsorganet ska således ange

vilka ledamöter som ska sitta i Verksamhetsstiftelsens styrelse och

ska därvid tillse att ingen av ledamöterna är aktiv politiker, riksdagsledamot,

ledamot av regeringen eller anställd i Regeringskansliet.

3. Tillägg i grundlagen görs i följande delar av RF:

· av en ny punkt 7 i RF 8:2 med lydelsen: ”existensen av och

grunderna för radio- och tv-verksamhet i allmänhetens

tjänst”.

4. i RF 8:17 tredje stycket: ”Första stycket tillämpas också vid

stiftandet av sådan lag som avses i RF 8:2 § första stycket

punkterna 4 och 7.”

5. i RF 8:18 andra stycket tredje meningen: ”Vid ändring eller

upphävande av sådan lag som avses i RF 8:2 första stycket

punkterna 4 och 7 tillämpas RF 8:17 § första stycket.”

6. Public Service finansieras av en public service-avgift som

behandlas utanför statsbudgetens utgiftssida.

Ukraina och folkrätten

Av Lennart Aspegren 2022-04-26

Allt medan kriget i Ukraina ännu pågår för fullt, har Internationella brottmålsdomstolen (ICC), Haag, satt i gång med att samla in och säkra bevis för begångna folkrättsbrott. Det görs också av journalister och andra på plats och av människorättsorganisationer som Human Rights Watch (HRW), New York.

Det är fråga om dokumentation i form av vittnesförhör med civila som har haft tillfälle att iaktta händelserna eller av fotografier av misshandlade och döda offer eller av beskrivningar av brottsplatser. Internationella Rödakorskommittén (ICRC), Genève, har också representanter i arbete på krigsskådeplatsen.

Vad ska nu detta tjäna till?

De gärningar som det kan gälla är folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser men även aggressionsbrott.

Låt oss här gå in lite närmare på ett av dessa brott, nämligen folkmord.

Det definieras rättsligt i en FN-konvention, som kom till på ett ovanligt sätt.

En polsk-judisk jurist vid namn Raphaël Lemkin, som mitt under andra världskriget hade kunnat fly till USA, förde 1944 fram tanken att skapa en allmängiltig norm mot vad han kallade genocid (folkmord).

Han syftade närmast på massmorden 1914 i Osmanska riket mot armenier, kaldéer och andra kristna och på de tyska nazisternas Förintelse under 1930- och 1940-talen, riktad främst mot judar.

Därpå kom Lemkin att 1945 medverka i Nürnberg-rättegången mot nazistiska ledare. Men han misslyckades med att få domarna där att i sina avgöranden använda ordet folkmord.

När FN samma år hade bildats och förlagt sitt högkvarter till New York, sökte Lemkin sig dit. Som ensam men enveten lobbyist genomförde han den enastående bedriften att till sist, 1948, övertyga medlemsstaterna att anta en konvention mot folkmord.

För åskådlighetens skull ska jag här ta upp bara ett par av kriterierna i konventionen:

I objektivt hänseende sett ska den anses som skyldig till folkmord som har dödat eller allvarligt smärtat eller skadat en person från en viss folkgrupp eller utsatt personen för svårt lidande.

I subjektivt hänseende krävs det för straffbarhet att gärningen har utförts i ett mycket speciellt syfte, nämligen en avsikt att helt eller delvis förinta folkgruppen som sådan.

Men folkmordskonventionen lämnades i praktiken att vila i 50 år.

Den första domen någonsin i ett mål om folkmord meddelades 1998 av FN:s Rwandatribunal (ICTR). Dess ledamöter, däribland jag själv, var utsedda av Generalförsamlingen.

Jag ser i målet i fråga, fallet ”Akayesu”, som det allra viktigaste under mina långa år som domare i tribunalen. Avgörandet, som är enhälligt, betraktas fortfarande allmänt som det främsta prejudikatet i ämnet.

Vi slår där bland annat fast att folkmord utgör det värsta av alla brott, ”the crime of crimes”. Vi förklarar också att konventionens kriterier ”allvarlig smärta eller skada” och ”svårt lidande” även kan innefatta sexuella övergrepp.

Folkmord kan med andra ord begås också genom våldtäkt. I målet bestämde vi straffet, för folkmord med mera, till det allra högsta, livstids fängelse.

Nästa domstolsavgörande om folkmord meddelades 2001 av Jugoslavientribunalen (ICTY) angående händelserna i Srebrenica (Bosnien-Hercegovina). Därefter har det kommit flera andra folkmordsdomar.

I fråga om folkmord och andra så kallade internationella brott begångna har Sverige numera en tidsenlig lag (2014:406), som gäller gärningar begångna efter den 1 juli 2014.

Det finns också en rikhaltig litteratur kring brottet folkmord.

Så långt om den juridiska definitionen av brottet.

Men för att brottsbenämningen ska vara tillämplig i praktiken fordras det i vanlig straffrättslig ordning att den misstänkte förövaren har ställts inför rätta och där befunnits skyldig till anklagelsen. Det kräver att hållbar utredning har säkerställts i förväg, vilket givetvis kan vara svårt att göra, inte minst i ett krigsläge.

I fråga om tillämpningen finns det också andra saker att beakta.

En sak är att straffansvaret för brott omfattar inte bara dem som själva handgripligen har utfört gärningen. Det omfattar också deras överordnade, till exempel den eller dem som på ett eller annat sätt har gett order om gärningen. Hur långt upp i befälsordningen eller hierarkin som detta ansvar avser är förstås en bevisfråga i det särskilda fallet.

En annan sak är att rättegångar om folkmord kan göras anhängiga inte vara i ICC eller någon annan internationell tribunal eller domstol. Det är också varenda stats plikt att låta lagföra misstänkta. Målen kan med andra ord tas upp i vilken behörig nationell domstol som helst, där den misstänkte personligen närvarar.

Ett sådant förfarande kan i en del fall ligga närmare till hands. På sistone har även svenska domstolar handlagt en rad internationella brottmål, till exempel om medverkan i folkmordet i Rwanda 1994.

Vad gäller den aktuella konflikten mellan Ryssland och Ukraina lär det av allt att döma förekomma åtskilligt som kan tyda på ett folkmord från rysk sida.

Inför angreppet mot Ukraina påstod ledande ryska företrädare att det där pågick ett folkmord som påkallade ett ingripande från rysk sida.

I ett beslut den 16 mars 2022 konstaterade Internationella domstolen (ICJ), som prövar tvister mellan stater, att Ryssland inte hade framfört någon bevisning till stöd för sitt påstående, att Ryssland hade missbrukat folkmordskonventionen och att Ryssland skulle upphöra med sina militära operationer i Ukraina. ICJ-processen är inte avslutad.

Andra ryska politiker och opinionsbildare har offentligen talat om behovet av en ”avukrainisering”. Den berör såväl fysiskt våld som begränsande av politiskt självstyre och kultur.

Detta skulle ju kunna utgöra tecken på en avsikt att helt eller delvis förgöra en skyddad folkgrupp. Samtidigt ser vi TV och andra media rapportera om massvåldtäkter och avrättningar av civila. Likaså rapporteras det om massiva mängder av tvångsadoptioner av ukrainska barn till familjer i Ryssland.

Handlingar som dessa skulle kunna utgöra delar av folkmord i konventionens mening och sålunda vara relevant för en åklagare.

Till sist får vi önska alla dem som idag samlar och säkrar bevis för folkmord och andra internationella brott i Ukraina all lycka till. Deras arbete kan förhoppningsvis komma till avgörande nytta längre fram.

Anmärkning:
I klarhetens intresse vill jag här erinra om att benämningen folkmord som bekant numera används även utanför den rättsliga sfären, exempelvis i fråga om händelser som har ägt rum före folkmordskonventionens tillkomst.
Så görs det ju ibland av historiker, politiker, lagstiftare, journalister eller andra. I stället för att som i en domstol utmäta påföljder för skyldiga individer, ser man ibland olika anledningar att söka brännmärka till exempel inrättningar, organisationer, stater eller partier som kollektivt ansvariga för illdåd som man benämner folkmord.
Det vill säga folkmord i en mer allmän bemärkelse – men det är ju en annan historia…

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.

Lennart Aspegren är juris hedersdoktor, Stockholms universitet. Bakgrund i Svea hovrätt. Rättschef i Regeringskansliet. Domare i Arbetsdomstolen, i Försäkringsöverdomstolen, i FN:s folkmordstribunal för Rwanda.
Lennart Aspegren är internationellt verksam som konsult och föreläsare. Gett ut lagkommentarer m.m. Gift, tre barn, fem barnbarn.
Lennart Aspegren är en av Para§rafs fasta krönikörer.


Svenska Avdelningen av Internationella Juristkommissionen

Odengatan 88
SE-113 22 Stockholm
Telefon: +46 (0)8 654 62 80
E-post: secretariat@icj-sweden.org

Copyright © 2024 Svenska Avdelningen av Internationella Juristkommissionen